fredag 30 januari 2009

Tillbaka i tiden del5

Italienskan, jobbet och vardagen gick framåt och veckorna rullade på.

En mörkhårig, visslande italienare som jobbade med oss började väcka min uppmärksamhet. Han var så annorlunda. Spännande på något sätt, öppen och trevlig.

Han visade intresse utan att vara dyngrak och jag svarade ja när han bjöd ut mig på middag. Då var jag 20 och det kändes väldigt vuxet att bli utbjuden. Även fast han inte var min drömtyp så kändes det speciellt och mina känslor växte.

Jag menar, hur romantiskt var det inte att få åka till Venedig på sin födelsedag! Vilken av mina svenska pojkvänner hade gjort en sån grej för mig. Det är klart, det finns inget Venedig i Sverige men ändå.

Månaderna gick och det kändes naturligt att vi blev ett par och hängde ihop. Även fast kommunikationen inte var av världsklass på grund av min knackliga italienska och hans dåliga engelska så trivdes jag i hans sällskap.

Min lillasyster tröttnade på travstallet och åkte tillbaka hem till Sverige. Jag bestämnde mig för att stanna kvar och möta framtiden med min nye italienska pojkvän.

Han kom ursprungligen från Sardinien men var född och uppvuxen i en liten by utanför Torino uppe i norra Italien. Där bodde hans föräldrar som han ville presentera för mig så fort som bara den.

Minnet från den första lunchen hos föräldrarna kommer leva med mig hela livet!

Jag hade fortfarande inte varit i ett "äkta" italienskt hem och blev smått chockad av kulturkrocken.

Vi möttes i dörren av mamman. Hon var lite försynt och försiktig och granskade mig noga. Jag tyckte det var obehagligt med alla blickar. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. För jag kunde inte prata ordentlig italienska och skämdes. Så det blev en massa leenden och nickningar.

Hans mamma var hemmafru och hade varit det hela sitt liv. Bordet var uppbullat med en massa härligheter. Mamman sprang fram och tillbaka. Fixade med maten. Dukade fram.

Tillslut kom även pappan hem. Han var ganska lugn och sa inte så mycket.

Då kunde vi börja äta.

Vi satte oss ner vid bordet och naturligtvis var Tv:n på. Jag tyckte det var konstigt då men nu vet jag Tv:n ofta står på och surrar under måltiderna.

Det jag blev mest förvånad över var mamman. Som sprang in och ut ur köket och vi andra bara satt där. När vinet i karaffen var slut sträckte pappan bara ut den mot sin fru. Utan att säga ett ord. Hon reste sig för att fylla på karaffen. Hon dukade av alla tallrikar. Plockade fram kaffe. Ställde sig snällt och diskade.

Det där var min första lunch i en italiensk familj!

16 kommentarer:

  1. Jag som trodde jag gillade ALLT med Italien! :) Lite besviket måste jag medge att det där med tv:n under måltiderna är bland det värsta jag vet. Idag! Förr åt jag jämt framför TV:n.

    SvaraRadera
  2. Cz, Oftast står matbordet i samma rum som Tv:rummet eller där soffan är. Då händer det ganska ofta att den slås på. Framförallt på lunchen. Men oftast inte på söndagarna men det varierar familj till familj.

    SvaraRadera
  3. Det är verkligen trevligt
    med dina tillbakablickar!
    Måste bara säga det!

    SvaraRadera
  4. Wow, vad läskigt! Du var rätt nervös va?
    Vilken kulturchock!
    Jag min när jag träffade min svärmor för första gången.
    Jisses, vilken kvinna hon grillade mig, tuggade mig och spottade sen ut mig.
    Vår relation har dock blivit bättre.
    Kul att läsa vad du varit med om.
    Kram Bodil.

    SvaraRadera
  5. Usch för dessa italienare som smyger sig på en så där.. Jag känner igen mig lite grann, jag var inte alls intresserad av Peppe i början, men han gav sig ju inte! *haha*
    Första lunchen hos svärmor? Prata inte om det! ;o)

    SvaraRadera
  6. Vilket minne! Kan riktigt känna vad hemskt att inte kunna konversera. En gång hamnade jag och min kompis i en italiensk familj...som i en film...ett jättelångbord med pappan längst ner i kortändan med vit brynja!! Det är faktiskt sant....och så var det en massa barn, mamman och ett par mostrar eller nåt...vi fick gå in och hälsa, sedan blev vi parkerade i ett litet kök och en långpanna med en hel fisk som skvalpade runt i buljong...Det var bara att gilla läget, för två kvinnor stod i köket och kollade så vi åt...min kompis hade minst sagt svårt för att få i sig detta...jag glömmer det aldrig...
    Är det samma kille som du är tillsammans med idag?

    SvaraRadera
  7. Inget Venedig? Men vi har ju Göteborg! Inte lika romantiskt kanske..i alla fall inte om man är svensk.
    Jag minns första gången jag träffade mina svärföräldrar, men eftersom jag och min sambo träffades i Spanien (jag bodde där 1991)så var ingen av osspå hemmaplan. Dessutom var vi på restaurang och det var jag, och inte dem, som behärskade spåket. Smart va? Bäst att avbeväpna dem med en gång! Jag kanske skulle köra en serie tillbakablickar. Jag har en del kul att berätta...ne ho passate di cotte e di crude*...om man säger så.
    Kram ☺

    *för er som inte kan italienska:
    ordagrant: "Jag har varit med om kokta och råa saker"
    egentlig betydelse: "Jag har varit med om allt möjligt" eller "Jag har varit med om det mesta"

    SvaraRadera
  8. Anna, tack så mycket :)

    Bodil, jag var väldigt nervös! Våran relation blev väl lite bättre. Men vi var olika :)

    Pysen, haha, jag kan tänka mig det men du klarade det !

    Anneli,haha, ett riktigt dåligt exempel på en italiensk machopappa :) Hade han verkligen vit brynja, hihi! Det är inte samma kille som jag är tillsammans med idag!

    Segsliten, du har rätt :) Göteborg är ju jättefint men jag har aldrig varit där med någon pojke! haha, verkligen smart! Duktig flicka :) Ja, det tycker jag verkligen du ska göra! Jätteintressant! Go for it :)

    SvaraRadera
  9. Trevligt att läsa om en helt annan kultur.

    Här är det full rulle som du märkt! Försöker komma in och hålla mig uppdaterad och sprida lite energi. Hihi...

    Ha en underbar helg!

    SvaraRadera
  10. Väldigt kul att läsa dina tillbakablickar!

    Jag fick en fotoutmaning som jag skickat vidare till dig. Titta in på min blogg så hittar du den där!

    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  11. Haha, vad roligt att läsa om ditt första besök hos svärföräldrarna! :) Vad är det förresten som din pojkvän heter, jag tror inte att jag har lyckats lägga det på minnet tyvärr? :) Pratar ni enbart italienska med varandra nuförtiden eller blir det engelska ibland också?

    Ja, det är synd att vi bor så många mil ifrån varandra, annars skulle vi kunna piffa upp våra dagar lite och umgås! Du verkar vara en härlig person som jag skulle trivas med! ;)

    Hoppas ni får en trevlig helg!

    Kram!

    SvaraRadera
  12. Ha ha ja det kan inte ha varit lätt!!!
    Du ska veta att jag längtar till dina tillbacka blickar, det är så kul och spännande att läsa.
    Nu ska jag läsa resten på din sida. Du har en utmaning att hämta hos mig, den är till alla mina favvobloggar på sidan och så klart är du en av dom
    Ha en trevlig helg
    Kram sari

    SvaraRadera
  13. Oj, oj, oj...så spännande. Själva är ju svenska i Italien och besöker sällan "riktiga" italienska hem. Var dock inne hos grannen för någon dag sen, mycket spännande och intressant.

    Hjalmar och Selma

    SvaraRadera
  14. Jag hamnade hos dig av en slump...
    Älskar att läsa om andra utlandssvenskar nu när jag flyttat hem till kalla Sverige igen.

    Kul att läsa om hur allt började, då jag har liknande minnen från första gången jag mötte min spanska svärfamilj för snart 10 år sedan.
    Jag är redan nyfiken på att veta mer...

    SvaraRadera
  15. Vero, du sprider alltid energi :)

    utlandsmamman, tackar :) Kul med fotoutmaning, tack så mycket!

    Laura, det här var mina första svärföräldrar. Nu har jag annan pojkvän som heter Francesco och vi pratar endast italienska med varandra. Nu har jag inga som helst svårigheter med språket! Vem vet, kanske en dag att vi kan ta en fika tillsammans :)

    Sari, tack så mycket! Ska ta mig in till dig och kika!

    hjalmar & Selma, Det är ju hur intressant som helst att besöka italienska hem! Gör det om ni får chansen :)

    Bella, kul att hittade till mig! Fortsättning följer :)

    SvaraRadera
  16. Spännande med andra kulturer. Och det känns lite som att förflytta sig långt tillbaka i tiden här i Sverige när man läser det du skriver...sen inser jag att det faktiskt förekommer här också

    SvaraRadera