Tillbaka i tiden del2

Det blev inte många timmars sömn den första natten och väckarklockan ringde tidigt dagen därpå. Fortfarande hade jag inte fått något grepp om hur många vi var som bodde där i huset. Man hörde röster, musik och steg i trapporna men inga ansikten.

Den här dagen skulle vi ner till stallet. Jag förvånades över hur kallt och dimmigt det var ute. Jag trodde det skulle vara varmare och hade tagit med mig kläder efter väderleksrapporten jag sett på TV i Sverige. Det skulle vara runt 5-10 grader i Bologna området.

Det låter ganska varmt i svenska öron. Då visste jag inte hur dimman och fuktigheten letar sig in under kläderna. Och att 5-10 grader inte är så fruktansvärt varmt!

Stallet låg 200 meter bort på andra sidan vägen. Tränigsanläggningen med fyra stora, långa stall, hagar, träningsbana, andra stall som användes till uppfödning och ett hus där "Bossen" hade två lägenheter. Hela det här stället var omringat av höga staket och en stor, mäktig grind. För att överhuvudtaget ta sig in på området behövde man en nyckel till den magiska grinden.

Det här med grindar,stängsel och gallerklädda fönster var en av de första sakerna som jag reagerade på. Jag kommer ihåg att jag tänkte något i stil med "är dom paranoida eller hur mycket tjuvar kan det egentligen finnas här".

Nu vet jag att det finns för mycket ohederligt folk och att det är bäst att låsa dörren efter sig och hästar kan, tyvärr, vara ett eftertraktat byte.

Dom stor stallgångarna var oändliga och det rymdes runt 30-40 hästar i varje stall. Den första dagen blev vi tilldelade våra "passhästar", 8 stycken. Jag och min syster fick vara med tävlingshästarna och den andra tjejen bland unghästarna.

Den här dagen blev vi presenterade för alla andra som jobbade där. Det var en härlig blandning av svenskar, danskar, italienare, marockaner och albaner. Vi behövde inte mocka våra" hästars boxar, det fixade dom albanska killarna som åkte runt med stora traktorer överallt. Även inne i stallet.

Den stora "Bossen" kom på dagligt besök med "Frun" i släptåg. Båda två är italienare men pratar svenska efter att dom bott under en lång period i Sverige. Jag passade på att fråga "Frun" om det inte fanns några täcken på rummet. För det var kallt, vi frös.

Jag kommer inte ihåg vad hon svarade men lite senare på dagen när vi var tillbaka på vårat rum knackade det på dörren. Utanför står "Frun" med två stora påsar med täcken i.
"Så att ni inte behöver frysa"

Den natten sov vi mycket bättre men fortfarande alla tre i samma säng.