Tillbaka i tiden del5

Italienskan, jobbet och vardagen gick framåt och veckorna rullade på.

En mörkhårig, visslande italienare som jobbade med oss började väcka min uppmärksamhet. Han var så annorlunda. Spännande på något sätt, öppen och trevlig.

Han visade intresse utan att vara dyngrak och jag svarade ja när han bjöd ut mig på middag. Då var jag 20 och det kändes väldigt vuxet att bli utbjuden. Även fast han inte var min drömtyp så kändes det speciellt och mina känslor växte.

Jag menar, hur romantiskt var det inte att få åka till Venedig på sin födelsedag! Vilken av mina svenska pojkvänner hade gjort en sån grej för mig. Det är klart, det finns inget Venedig i Sverige men ändå.

Månaderna gick och det kändes naturligt att vi blev ett par och hängde ihop. Även fast kommunikationen inte var av världsklass på grund av min knackliga italienska och hans dåliga engelska så trivdes jag i hans sällskap.

Min lillasyster tröttnade på travstallet och åkte tillbaka hem till Sverige. Jag bestämnde mig för att stanna kvar och möta framtiden med min nye italienska pojkvän.

Han kom ursprungligen från Sardinien men var född och uppvuxen i en liten by utanför Torino uppe i norra Italien. Där bodde hans föräldrar som han ville presentera för mig så fort som bara den.

Minnet från den första lunchen hos föräldrarna kommer leva med mig hela livet!

Jag hade fortfarande inte varit i ett "äkta" italienskt hem och blev smått chockad av kulturkrocken.

Vi möttes i dörren av mamman. Hon var lite försynt och försiktig och granskade mig noga. Jag tyckte det var obehagligt med alla blickar. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. För jag kunde inte prata ordentlig italienska och skämdes. Så det blev en massa leenden och nickningar.

Hans mamma var hemmafru och hade varit det hela sitt liv. Bordet var uppbullat med en massa härligheter. Mamman sprang fram och tillbaka. Fixade med maten. Dukade fram.

Tillslut kom även pappan hem. Han var ganska lugn och sa inte så mycket.

Då kunde vi börja äta.

Vi satte oss ner vid bordet och naturligtvis var Tv:n på. Jag tyckte det var konstigt då men nu vet jag Tv:n ofta står på och surrar under måltiderna.

Det jag blev mest förvånad över var mamman. Som sprang in och ut ur köket och vi andra bara satt där. När vinet i karaffen var slut sträckte pappan bara ut den mot sin fru. Utan att säga ett ord. Hon reste sig för att fylla på karaffen. Hon dukade av alla tallrikar. Plockade fram kaffe. Ställde sig snällt och diskade.

Det där var min första lunch i en italiensk familj!