Tillbaka i tiden del10

Slutet av sommaren 2005 började jag få nog av travbanan och efter många tårar sa jag hej då till "mina" hästar. Det var inte helt lätt att bryta upp men jag kände att jag ville gå vidare och hade i tankarna att åka tillbaka till Sverige.

Men innan Sverige ville jag umgås med min lillasyster som under tiden bytt jobb och flyttat ihop med en pojke. Så jag våldgästade deras hem och en månad blev till två och under tiden hittade jag ett litet extrajobb på ett stuteri som låg alldeles i närheten.

Jag hade fortfarande Sverige i tankarna när jag den sista helgen i september åkte till München. För som tur är gillar jag öl och tvekade inte en sekund när jag fick chansen att följa med till "Oktoberfest". En kul fest med mycket folk och floder av öl!

Sista kvällen ville vi ut och dansa för "öltälten" stänger vid 22 och vi var fortfarande på partyhumör. Vi styrde stegen mot tunnelbanan under ett ihållande regn och som tur var hann jag fram i tid.
Och tog rätt vagn.
Rätt ingång.

För där stod han. Francesco. Tillsammans med en hel hög kompisar men jag såg bara honom.

Våra ögon möttes och jag kände på en gång det där pirret i magen. Det var något magiskt i luften. Wow, vilken kille tänkte jag och säger "Ciao". Vi började prata och det sa klick på en gång.
När vi kom fram till hållplatsen gick vi ut tillsammans, det fortsatte att regna och vi gick allihopa in på ett diskotek. Kompisarna tappade vi snabbt bort.

Volymen var inte speciellt pratvänlig där inne och vi hade så mycket att prata om.
Så vi gick ut.
Tog en taxi in till centrum och stosade omkring hand i hand. Babblade på om allt mellan himmel och jord. Jag visste redan då att han var mannen i mitt liv.

Efter den dagen har vi pratat med varandra varje dag. Francesco bodde i Certaldo tillsammans med sina föräldrar och jag bodde uppe i norra Italien. Så vi hade ett litet problem med avståndet. Men han åkte upp och hälsade på mig. Och jag var ännu mera säker på mina känslor.

Avståndet var som sagt långt och i början av december 2005 åkte hem till Sverige. För jag tänkte, om han är mannen i mitt liv funkar det även fast jag bor i Sverige.

Det funkade, efter höga telefonräkningar och ganska mycket resor. Under påsken var Francesco hemma hos mig i Sverige. Det var då vi bestämde oss för att han skulle åka "hem" till Italien och leta lägenhet. För vi var båda övertygade om att vi ville leva och bo tillsammans.

I början av augusti samma år packar jag på nytt mina väskor och flyttar ner till Certaldo. Där Francesco och den nya lägenheten väntade på mig! Och jag är fortfarande här!!! Fortfarande övertygad om att han är mannen i mitt liv...

Tillbaka i tiden del9

Den där polisgubben träffade vi aldrig på igen. Vi såg bara bilen någon gång ibland men det var inget mer med det. Tur, för jag ville inte ha någonting med dom att göra!

Man kan väl säga att jag och lillasyster var ett exotiskt inslag i vardagen på travbanan. Det fanns dom som la till den italienska charmen. Andra som bara ville prata och var nyfikna. Det var hur som helst inte ofta vi fick vara ifred.

Vi jobbade tillsammans med en kille som vi kallade för Slaktarn'. En gång i tiden hade han varit slaktare så smeknamnet kändes självklart! Jag och lillasyster hade smeknamn på alla som jobbade därinne på travbanan. Det var perfekt att kunna snacka om vem som helst utan att någon visste om det. Det var ju såklart ingen som pratade svenska men ändå!

Slaktarn' tillhörde flörtargruppen. När han upptäckte att hans charm inte ledde någon vart, blev han sur och började klaga hos chefen. Han tyckte att vi blev favoriserade och fick en massa fördelar bara för att vi var tjejer.

Vilket inte var sant för vi jobbade och slet precis som alla andra. Efter det blev det ofta så att vi jobbade dubbelt upp bara för att visa vad vi gick för.

Men Slaktarn' var rätt så rolig och trevlig när man förstod hur han funkade. Vi kom fram till att han var värre än en kvinna som har mens. Hans humörsvängningar var inte att leka med. Men det räckte att fjäska och skvallra lite så var han nöjd!

Sen hade vi en nyfiken tjej i tonåren som hängde efter oss så fort hon hade chansen.

Hennes pappa hade ett eget stall alldeles bredvid vårat så hon var ofta hos oss och pratade. Vi blev snabbt vänner med hela familjen och dom var verkligen omtänksamma.

De visade prov på den italienska gästvänligheten och vi var ofta på middag hemma hos dem.
Jag brukade sova över ibland. Vi åkte och badade tillsammans. Jag firade min första jul, efter exet, i deras familj. De var verkligen snälla och det var skönt att ha någon slags trygghet. Människor som jag kunde lita på.

Tillbaka i tiden del8

Så min lillasyster kom ner till Italien våren 2003 och vid det här laget kunde jag prata italienska obehindrat. Jag gick aldrig på någon kurs utan lärde mig språket på egen hand.

Jag trivdes riktigt bra i det nya stallet även fast det inte var någon dans på rosor att jobba med travhästar. Vi var lediga varannan måndag och dagarna kändes långa.

Sommaren 2003 var en av de varmaste i Italien på många år och det var något av det värsta jag varit med om. Vi började köra hästarna vid 5 på morgonen. Klockan 10 var det redan för varmt för att vara ute. Allt var klibbigt och hästarna svettades bara utav att stå inne i boxen.

Sen cyklade vi hem till lägenheten för en lång lunch och en dusch. Jag tror vi duschade i snitt 3 gånger om dagen.

Plus att fläkten fick följa med runtom i lägenheten. Vid matbordet, framför tv:n och självklart vid sidan om sängen men det var näst intill omöjligt att sova för den kvävande, fuktiga värmen. Vid femtiden tog vi oss ner till stallet igen för att fodra och pyssla med hästarna.

Så såg alltså en helt normal arbetsdag ut på sommaren med undantag om det var travtävlingar. Under sommartid tävlade man bara på kvällen och det första loppet brukade starta runt 21.

Jag tog hand om 6 stycken hästar som blev mina små "bebisar". Det var underbart att få deras tillit och se resultatet av det man gjorde. En svensk tjej är så mycket lugnare och snällare och på vissa hästar märkte man skillnaden.Tillsammans med dom åkte jag runt på olika travbanor i Italien och fick uppleva en massa nya saker.

Under den här sommaren kommer jag ihåg en lustig sak. Jag och lillasyster var ute en kväll i den lilla "byn" där vi bodde för att äta en glass. Vi sitter lugnt och stilla på en bänk, svettas och mumsar på glassen. Då dyker en polisgubbe upp och frågar om allt är ok och han presenterar sig. Han visste tydligen våra namn och var vi bodde. Vid senare tillfällen la vi märke till en polisbil som ofta snurrade förbi vår lägenhet.

Visst vi bodde i en liten "by" men att vårt uppehälle skulle väcka en sådan uppmärksamhet kändes obehagligt. Konstigt. Jag förstod liksom aldrig varför.

Tillbaka i tiden del7

Egentligen tog det inte så lång tid att lära sig italienska. Jag var ju omringad av italienare så jag hade inget annat val. Det var i alla fall en positiv grej och det kändes lättare när man kunde hänga med i filmer och diskussioner.

Problemet var att jag efter ett och ett halvt år inte längre var kär. Det var inte det att han var dum eller elak. Bara det att vi ville olika saker med livet. Han var ju lite äldre än mig och redo att skapa familj men det var inte jag. Jag var 22 och visste inte hur jag skulle ta mig ur det hela.

Jag hade byggt upp mitt liv runt honom, hade inga egna kompisar och det verkade omöjligt att göra slut. Visst, hästarna gav mig styrka men den personen som öppnade mina ögon var min lillasyster.

Hon kom ner till Italien och bodde hos oss. Vid det här laget hade vi flyttat till en lägenhet som låg nära travbanan där vi jobbade.

Lillasyster fick jobb hos en travtränare och det var en befrielse att ha någon att prata, skratta och umgås med. Jag började bli jag igen och efter några månader lyckades jag göra slut. Exet skyllde såklart allt på min lillasyster, det var hennes fel att jag blev som jag blev.

Jag hade även långa diskussioner med hans pappa. Han försökte prata mig till rätta, sa att alla förhållanden går upp och ner. Han grinade och jag också för den delen. Jag gjorde inte bara slut med pojkvännen utan hela hans familj, en sak som jag aldrig varit med om tidigare.

Det var tufft men jag kände mig stark och Exet flyttade ut ur lägenheten. Jag fick jobb hos samma travtränare som min syster och vi hade riktigt kul.

Jag började göra normala saker: gå ut, ha kul, shoppa och bry mig om mig själv. Italien blev så mycket roligare!

Jag har alltid varit en partyprinsessa som tycker att vara ute och dansa. Mina första "ute" upplevelser tillsammans med lillasyster var verkligen häftiga. Vi kunde stå längst bak i kön till diskoteket och vakterna vinkade fram oss. Så fick man komma in gratis, före alla andra och känna sig som en VIP.

Bara sådär, för att man var lång och blond!

Tillbaka i tiden del6

Stämningen i stallet var inte på topp och "Exet" ville köra travlopp och fick inte många chanser att köra någon av "Bossens" hästar.

Ganska tidigt bestämmnde vi oss att flytta tillsammans upp till Torino. Jag packade ihop mina saker och den första tiden bodde vi hos hans föräldrar.

Det är inte det lättaste att hitta en bra och vettig lägenhet i Italien.

Tillslut löste det sig och vi fick nedervåningen i hans farbrors stora hus. Han hade inga barn och tog till sig "Exet" som sonen han aldrig fick.

Farbrodern hade ett stall med hästar på travbanan och det var där "Exet" började jobba. Där fick han även chansen att köra sina efterlängtade lopp.

Jag tog hand om två hästar i hans pappas stall.

Omställning var stor och det var inte lätt. Där på travbanan fanns det inga skandinaver och med ett par undantag var det uteslutande män som arbetade i stallen.

Det här gjorde, tillsammans med att jag fortfarande inte pratade bra italienska, att jag inte vågade ta kontakt med nya människor. Det var förresten inte mycket jag hade gemensamt med dom för medelåldern var relativt hög. Men jag förvandlades sakta men säkert till en inbunden, rädd tjej med urkasst självförtroende.

Jag har förträngt ganska mycket från det första året i Torinos utkanter. Jag vet inte hur länge jag egentligen var kär. Inte hade vi någon dator eller internet som förenklade kontakten med nära och kära ifrån Sverige heller. Jag var väldigt ensam men på något vis lyckades jag hålla ut.

Jag vet att jag åt väldigt mycket och tröstade mig i allt som hade med mat att göra. Psoriasisen började blomma ut och jag kände mig tjock, äcklig och ful.

Det var kärleken till "mina" två hästar som gjorde min vardag. Dom hade aldrig varit i närheten av ömhet från en människa och jag hade mycket kärlek över till dom. Dom gav mig styrka för jag visste att min närvaro hade gjort deras liv lite bättre.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på den gången jag kom till stallet efter två veckor i Sverige. (Jag hade inte varit "hemma" på ett och ett halvt år.)

När jag kommer till stallet gnäggar en av dom så fort han hör min röst. Jag såg på honom hur mycket han hade saknat mig och hur glad han var över att se mig igen.

Det var hästarna som gav mig styrkan.

Tillbaka i tiden del5

Italienskan, jobbet och vardagen gick framåt och veckorna rullade på.

En mörkhårig, visslande italienare som jobbade med oss började väcka min uppmärksamhet. Han var så annorlunda. Spännande på något sätt, öppen och trevlig.

Han visade intresse utan att vara dyngrak och jag svarade ja när han bjöd ut mig på middag. Då var jag 20 och det kändes väldigt vuxet att bli utbjuden. Även fast han inte var min drömtyp så kändes det speciellt och mina känslor växte.

Jag menar, hur romantiskt var det inte att få åka till Venedig på sin födelsedag! Vilken av mina svenska pojkvänner hade gjort en sån grej för mig. Det är klart, det finns inget Venedig i Sverige men ändå.

Månaderna gick och det kändes naturligt att vi blev ett par och hängde ihop. Även fast kommunikationen inte var av världsklass på grund av min knackliga italienska och hans dåliga engelska så trivdes jag i hans sällskap.

Min lillasyster tröttnade på travstallet och åkte tillbaka hem till Sverige. Jag bestämnde mig för att stanna kvar och möta framtiden med min nye italienska pojkvän.

Han kom ursprungligen från Sardinien men var född och uppvuxen i en liten by utanför Torino uppe i norra Italien. Där bodde hans föräldrar som han ville presentera för mig så fort som bara den.

Minnet från den första lunchen hos föräldrarna kommer leva med mig hela livet!

Jag hade fortfarande inte varit i ett "äkta" italienskt hem och blev smått chockad av kulturkrocken.

Vi möttes i dörren av mamman. Hon var lite försynt och försiktig och granskade mig noga. Jag tyckte det var obehagligt med alla blickar. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. För jag kunde inte prata ordentlig italienska och skämdes. Så det blev en massa leenden och nickningar.

Hans mamma var hemmafru och hade varit det hela sitt liv. Bordet var uppbullat med en massa härligheter. Mamman sprang fram och tillbaka. Fixade med maten. Dukade fram.

Tillslut kom även pappan hem. Han var ganska lugn och sa inte så mycket.

Då kunde vi börja äta.

Vi satte oss ner vid bordet och naturligtvis var Tv:n på. Jag tyckte det var konstigt då men nu vet jag Tv:n ofta står på och surrar under måltiderna.

Det jag blev mest förvånad över var mamman. Som sprang in och ut ur köket och vi andra bara satt där. När vinet i karaffen var slut sträckte pappan bara ut den mot sin fru. Utan att säga ett ord. Hon reste sig för att fylla på karaffen. Hon dukade av alla tallrikar. Plockade fram kaffe. Ställde sig snällt och diskade.

Det där var min första lunch i en italiensk familj!

Tillbaka i tiden del4

Den första lediga måndagen var det dags att fixa med alla papper som behövdes för att kunna jobba lagligt.

Vi fick smaka på den första italienska bilturen när "Bossens" son skjutsade oss till Bolognas polisstation. Han blåste på i bilen som värsta galningen. Vi överlevde en omkörning i en korsning när det var rött.

Det konstiga är att alla "konstiga" saker hände i början av min tid i Italien men jag blev aldrig avskräckt av det. Jag har aldrig åkt med någon som har kört lika galet som "Sonen" gjorde den gången.

Vi kom fram till centrum och det skulle knäppas kort i fotoautomater. Korten skulle visas sig användas till uppehållstillståndet.

Det var en lång kö som slingrade sig ut från polishusets portar. Det var bara att ställa sig där snällt och vänta på sin tur. Stämningen därinne var förvirrad. Mycket folk som trängdes och pratade alla världens språk.

"Sonen" gjorde sitt jobb och pratade med poliserna, gav alla kopior på pass och en massa andra papper.


Med alla papper iordning kunde man börja jobba lugnt och inte längre oroa sig för de återkommande kontrollerna. Det hände ganska ofta att polisen kom och kollade att alla som jobbade var där lagligt.

Dagarna rullade på och kvällarna spenderade vi nere i allrummet tillsammans med alla andra. Det var bara danskarna som saknades där nere. De höll sig för sig själva.

Jag och min syster satt där med ordboken och försökte lära oss italienska så fort som möjligt. Det var ju kul och ännu roligare blev det när man märkte hur snabbt man lärde sig att förstå.

Tack vare att vi umgicks med människor som bara pratade italienska. Vi tittade på TV där allt var dubbat. Genom tidningarna som bläddrades igenom. Musiken hjälpte också till!

Tillbaka i tiden del3

Efter en god natts sömn började den första jobbdagen som visade sig skulle bli lik dom andra dagarna.

Man klev upp, käkade frukost och gick ner till stallet.

I ett av stallen hängde en stor tavla med namn på alla hästarna och veckodagarna. Det var där man samlades på morgonen för att veta vilka av sina hästar som skulle tränas, tävla eller gå i hagen.

Dagen började med att släppa ut hästarna som skulle vara i hagen. Eftersom vi var nya förstod jag inte varför alla skyndade sig att ta ut hästarna. Det förstod jag sen när jag gick igenom all lera för att komma till någon ledig hage långt, långt bort!

Det vart ju mer eller mindre krig om dom här hagarna. Efter någon vecka delades dom upp så att varje person fick två var. En som låg nära och en lite längre bort.

Därefter kom "stallcheferna" som var med och körde hästarna. Det var två svenskar och en dansk.

Allt skulle gå fort.

Ut med hästen på gången, på med selen och andra tillbehör som behövs när dom ska springa fort. Det fanns ingen tid för att borsta eller pyssla med hästarna på morgonen.

Allt gick som på löpande band och morgonens jobb var över. Då gick man hem på lunch och vilade några timmar.

Eftermiddagarna var lugna och ägnades åt att ta in hästarna från hagen. Tvätta dom om det behövdes, borsta och bara ta hand om dom. Jag gillade eftermiddagarna. Det var då jag började få kontakt med "mina" hästar. Som så småningom började lita på mig.

Så här rullade dom flesta dagarna på, den enda lediga dagen var måndagen.

"Bossen" gled omkring där nästan varje dag. För att titta på sina hästar, höra hur det gick och släcka lamporna i stallet. Han tyckte att det var onödigt att dom var på, det var ju en extra kostnad. I bland jobbade man i dunklet och så fort han gått därifrån var det alltid någon som tände lamporna.

Tillbaka i tiden del2

Det blev inte många timmars sömn den första natten och väckarklockan ringde tidigt dagen därpå. Fortfarande hade jag inte fått något grepp om hur många vi var som bodde där i huset. Man hörde röster, musik och steg i trapporna men inga ansikten.

Den här dagen skulle vi ner till stallet. Jag förvånades över hur kallt och dimmigt det var ute. Jag trodde det skulle vara varmare och hade tagit med mig kläder efter väderleksrapporten jag sett på TV i Sverige. Det skulle vara runt 5-10 grader i Bologna området.

Det låter ganska varmt i svenska öron. Då visste jag inte hur dimman och fuktigheten letar sig in under kläderna. Och att 5-10 grader inte är så fruktansvärt varmt!

Stallet låg 200 meter bort på andra sidan vägen. Tränigsanläggningen med fyra stora, långa stall, hagar, träningsbana, andra stall som användes till uppfödning och ett hus där "Bossen" hade två lägenheter. Hela det här stället var omringat av höga staket och en stor, mäktig grind. För att överhuvudtaget ta sig in på området behövde man en nyckel till den magiska grinden.

Det här med grindar,stängsel och gallerklädda fönster var en av de första sakerna som jag reagerade på. Jag kommer ihåg att jag tänkte något i stil med "är dom paranoida eller hur mycket tjuvar kan det egentligen finnas här".

Nu vet jag att det finns för mycket ohederligt folk och att det är bäst att låsa dörren efter sig och hästar kan, tyvärr, vara ett eftertraktat byte.

Dom stor stallgångarna var oändliga och det rymdes runt 30-40 hästar i varje stall. Den första dagen blev vi tilldelade våra "passhästar", 8 stycken. Jag och min syster fick vara med tävlingshästarna och den andra tjejen bland unghästarna.

Den här dagen blev vi presenterade för alla andra som jobbade där. Det var en härlig blandning av svenskar, danskar, italienare, marockaner och albaner. Vi behövde inte mocka våra" hästars boxar, det fixade dom albanska killarna som åkte runt med stora traktorer överallt. Även inne i stallet.

Den stora "Bossen" kom på dagligt besök med "Frun" i släptåg. Båda två är italienare men pratar svenska efter att dom bott under en lång period i Sverige. Jag passade på att fråga "Frun" om det inte fanns några täcken på rummet. För det var kallt, vi frös.

Jag kommer inte ihåg vad hon svarade men lite senare på dagen när vi var tillbaka på vårat rum knackade det på dörren. Utanför står "Frun" med två stora påsar med täcken i.
"Så att ni inte behöver frysa"

Den natten sov vi mycket bättre men fortfarande alla tre i samma säng.

Tillbaka i tiden Del1

Januari 2001.

Då hade jag packat mina väskor, beställt enkel biljett till Bologna och var redo för prova på något nytt.

Så länge jag kan komma ihåg hade jag alltid haft i tanken att åka iväg utomlands och jobba med hästar. Jag tvekade inte en sekund när jag såg annonsen på arbetsförmedlingens hemsidan om ett travhästjobb i Bologna.

Varför det blev Italien kan jag inte svara på. Jag hade inga favoriter på den tiden och hade bara varit utomlands en gång med familjen till Gran Canaria.

Jag kommer aldrig glömma äventyrskänslan i magen den morgonen på Arlanda. Det var jag, min lillasyster och hennes kompis. Vi tog en öl i en bar på flygplatsen. Förväntansfulla och lite nervösa väntade vi på avgång.

Väl framme på Bolognas flygplats blev vi hämtade av den svenske travtränaren och hans fru. Det regnade och det var lite småruggigt.

Vi kom fram till ett stort hus där vi skulle bo. Ett avskalat betonghus som inte såg allt för trevligt ut. På första våningen fanns ett sovrum, kök och allrum med bord och TV. Totalt var det tre våningar.

Vi fick två rum på andra våningen. Meningen var att jag och min syster skulle ta ett dubbelrum och den andra tjejen fick ett eget rum. Det slutade med att jag tog det lilla rummet för tjejen ville inte sova själv.

Rummet kändes läskigt och kallt med sina kyliga stengolv och nakna väggar. Det första intrycket var inte det jag hoppats på.

Det hela blev inte bättre av att det inte fanns någon bil som kunde ta oss till affären. Travtränaren hade åkt på tävling så det var bara att gå dom två kilometerna in till byn för att handla. På nåt konstigt vis lyckades vi köpa ett telefonkort och ringa hem. Italienarna på landsbygden är inte världsbästa på engelska och vi pratade ingen italienska. Men vi klarade det.

Den första natten var något av det värsta jag varit med om.

Jag gick och la mig där i den lilla sängen med en fjuttig filt som täcke. Då var jag rädd och kände mig väldigt liten. Jag klarade inte av att sova själv. Gick och knackade på hos syster och den andra tjejen. Vi sov alla tre tillsammans i dubbelsängen. Med kläder. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade den natten av att jag frös och klädde på mig mer.

Jag som trodde att Italien skulle vara varmt och skönt. Då visste jag inte hur kalla och otrevliga italienska hus kan vara på vintern.