torsdag 5 februari 2009

Tillbaka i tiden del6

Stämningen i stallet var inte på topp och "Exet" ville köra travlopp och fick inte många chanser att köra någon av "Bossens" hästar.

Ganska tidigt bestämmnde vi oss att flytta tillsammans upp till Torino. Jag packade ihop mina saker och den första tiden bodde vi hos hans föräldrar.

Det är inte det lättaste att hitta en bra och vettig lägenhet i Italien.

Tillslut löste det sig och vi fick nedervåningen i hans farbrors stora hus. Han hade inga barn och tog till sig "Exet" som sonen han aldrig fick.

Farbrodern hade ett stall med hästar på travbanan och det var där "Exet" började jobba. Där fick han även chansen att köra sina efterlängtade lopp.

Jag tog hand om två hästar i hans pappas stall.

Omställning var stor och det var inte lätt. Där på travbanan fanns det inga skandinaver och med ett par undantag var det uteslutande män som arbetade i stallen.

Det här gjorde, tillsammans med att jag fortfarande inte pratade bra italienska, att jag inte vågade ta kontakt med nya människor. Det var förresten inte mycket jag hade gemensamt med dom för medelåldern var relativt hög. Men jag förvandlades sakta men säkert till en inbunden, rädd tjej med urkasst självförtroende.

Jag har förträngt ganska mycket från det första året i Torinos utkanter. Jag vet inte hur länge jag egentligen var kär. Inte hade vi någon dator eller internet som förenklade kontakten med nära och kära ifrån Sverige heller. Jag var väldigt ensam men på något vis lyckades jag hålla ut.

Jag vet att jag åt väldigt mycket och tröstade mig i allt som hade med mat att göra. Psoriasisen började blomma ut och jag kände mig tjock, äcklig och ful.

Det var kärleken till "mina" två hästar som gjorde min vardag. Dom hade aldrig varit i närheten av ömhet från en människa och jag hade mycket kärlek över till dom. Dom gav mig styrka för jag visste att min närvaro hade gjort deras liv lite bättre.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på den gången jag kom till stallet efter två veckor i Sverige. (Jag hade inte varit "hemma" på ett och ett halvt år.)

När jag kommer till stallet gnäggar en av dom så fort han hör min röst. Jag såg på honom hur mycket han hade saknat mig och hur glad han var över att se mig igen.

Det var hästarna som gav mig styrkan.

18 kommentarer:

  1. Ska bli intressant att läsa vad som hände sen! :o)
    Jag har också psoriasis, men sen jag flyttade hit till Sicilien har jag i stort sett inte haft några problem alls, lite i hårbotten bara. Jag har psoriasis artrit också, men det känner jag nästan inte av alls i det här klimatet.

    SvaraRadera
  2. Att du stod ut! Jag skulle bra gärna vilja veta vad som hände sen. För efter vad jag läst nu, är dina, var det 8, år i Italien obegripliga.
    Kram ☺

    SvaraRadera
  3. I Torino finns en dåre..Åke hade ju stall där och en pyroman tände på två av stallen. 2 av våra fina hästar dog i branden och tre klarade sig. Åke har flyttat tillbaka till Veneto och tränar Toniatis hästar nu. Men både han och en vännina till mig som är vetrinär tyckte de var svåra o knepiga där i Torino. 21 hästar dog i branden. Jag är inte en hatisk person men den som gjorde detta önskar jag allt ont.

    SvaraRadera
  4. Klargörande från förra inlägget, Ove tränade fem av Biasuzzis hästar vid en träningscamp i närheten av Torino.Pluss en massa hästar åt fontanettes. Jag tänker på hästkrakarna du jobbade med, hoppas någon snäll tog hand om dem sen. Jag vet inte varför branden inträffade men de spekulerar i maffian var ovän med någon av Oves hästägare. Jag skrev Åke här ovan ,det är Oves bror, blev lite fel.

    SvaraRadera
  5. Det var en jobbig tid för dig detta,men som tur är vet vi det slutar bra för dig. Jag kan föreställa mig de där äldre männen inte var så snälla mot hästarna alla gånger. Jag har hört äldre hästfolk som på fullt alvar tror hästarna blir förstörda om man är snäll åt dem. Då blir de så bortklemade så de vill inte tävla säger de. Dårar,,men så har de inte lyckats så bra häller..

    SvaraRadera
  6. Vilken historia.
    Hur slutade den...
    Visst är den kärlek man får från djur helt underbar.
    Skriv och berätta mera...
    Kramen Synne.

    SvaraRadera
  7. Herregud Veronica vilken cliffhanger, jag vill veta fortsättningen NU!!!!!
    Ok till i morrn då hi hi
    Kram Sari

    SvaraRadera
  8. Jag skrev precis en lång kommentar, men jag vet inte om den kom med! :( Den syns i alla fall inte här! Låt mig veta om den inte kom med, i så fall skriver jag den på nytt. :) Kram!

    SvaraRadera
  9. Men oj...jag blev alldeles rörd av den här berättelsen. Så otroligt starkt av dig att stanna kvar och din självkänsla måste tillslut fått sig en ordentligt puff uppåt! Go girl!!

    SvaraRadera
  10. Så fint och beskrivande du skriver och jag förståar att känslan var enorm när du kom tillbaks till stallet och hästen gnäggar igenkännande, jag skulle också ha börjat gråta.

    Ha en fin helg
    Kram Gunilla i Singapore

    SvaraRadera
  11. Pysen, nu har jag nästan inga problem med det alls. Lite på armbågarna men det går bort på sommaren. Det blir ju helt klart bättre när man är vid havet.

    Segsliten, det blev bättre :)

    Lurigopalia, jag bodde inte längre kvar i Torino trakterna när den där dåren tände eld på stallet. Jag oroande mig mycket för vad som skulle hända med "mina" hästar när jag slutade. Just för att jag var snäll och andra ansåg att dom var för bortskämda.

    Synne, självklart ska jag skriva mer :) det hände bra saker också men den första tiden var svår!

    Sari, hihi, ska försöka skriva den snabbt!

    Laura, nej, jag ser ingen lång kommentar.

    Anneli,när man en gång varit nere på botten så finns det ju bara en väg. Och den går upp :)

    Gunilla, tack för titten och kommentaren :) Hästar och djur kan ge så mycket mer än man tror!

    SvaraRadera
  12. Vad bra du skriver! Jag blir, som resten av dina läsare, väldigt sugen på att höra fortsättningen och det lyckliga slutet :)

    SvaraRadera
  13. RebeccaW, tackar! Fortsättningen kommer :)

    SvaraRadera
  14. Tänk vad man kan få ut av hästar.
    Jag rysser i hela kroppen och känner att jag velat vara där ock krama dig - tur att det har hänt och jag vet att du mår bra nu annras hade jag nog satt mig på ett plan ner till dig (undra om jag känner mig extra moderlig idag?)
    MB

    SvaraRadera
  15. MariaB, tack för din moderliga omtanke :) Nu har jag det jättebra och du kan ju ta planet ner för att hälsa på mig, hihi

    SvaraRadera
  16. Förstår att det var tufft i början .Vet ju bara hur jag hade det, och då hade jag ändå familjen med mig. Men hästarna är ändå de som fått mig att ta mig igenom det tuffaste. De hjälper en någont otroligt!

    Nääär ska du skriva mer? :)

    SvaraRadera
  17. Det är så intressant att läsa din historia.
    Ser fram emot fortsättningen.
    Kram!

    SvaraRadera
  18. Oj, del 6..snart blir det en roman...;-)
    är intresserad av kontakten med svärfamiljen, en annan kultur...det påminner mig om mina år i Spanien...
    Kul att du vågar vara personlig och dela med dig...(vet inte om jag skulle våga, eller det kanske man gör omedvetet genom att blogga!)
    Kram

    SvaraRadera