Spontan arbetsintervju

Jag var iväg till Hotel Certaldo. Ett, nytt fint hotell som bara ligger några hundra meter från där jag bor.

För att höra efter om dom sökte personal inför den kommande säsongen.

Jag var inte beredd.

Jag väntade mig ett JA, du kan komma tillbaka den dagen, eller NEJ, och jag gick därifrån.

Jag fick träffa den ansvariga direkt, en man som jag inte ens kommer ihåg namnet på, och han visade mig in i en konferenssal för att prata.

Jäpp, då kan du börja prata lite om dig själv. Så jag berättade att jag jobbat här och där. Si och så länge.

Då kommer frågan om jag pratar engelska.
Javisst gör jag det.
Men bra?
Ja.
Hmm, det får vi väl se.

Varför var jag inte så snabbtänkt att jag började prata på engelska. Då skulle den lilla översittar italienaren få höra och framförallt skulle jag fått höra på hans engelska.

Sen frågade han vilken plats jag önskade på hotellet.

Jag svarade receptionen. Ohh, du är ambitiös blev svaret. Men så funkar det inte. Här är gästen viktigast och servicen måste vara av toppklass. Därför är det bäst att börja jobba frukost och sedan kanske du kan jobba dig uppåt.

Jag vet att han inte har en aning om vem jag är och vart jag har jobbat. Jag har alltid jobbat på fina restauranger och hotell och vet hur man tar hand om gästerna. Tycker om att ge bra service.

Men jag tror inte det gick fram till honom. Jag kan inte förklara men på något vis kändes det förnedrande. Jag kände mig som en värdelös liten utländsk tjej som inte kan något.

Nu får vi se hur det blir. Han skulle ringa om jag ville komma och provjobba.

Ah, nu känns det bättre när jag fått klaga lite.