Tillbaka i tiden del8

Så min lillasyster kom ner till Italien våren 2003 och vid det här laget kunde jag prata italienska obehindrat. Jag gick aldrig på någon kurs utan lärde mig språket på egen hand.

Jag trivdes riktigt bra i det nya stallet även fast det inte var någon dans på rosor att jobba med travhästar. Vi var lediga varannan måndag och dagarna kändes långa.

Sommaren 2003 var en av de varmaste i Italien på många år och det var något av det värsta jag varit med om. Vi började köra hästarna vid 5 på morgonen. Klockan 10 var det redan för varmt för att vara ute. Allt var klibbigt och hästarna svettades bara utav att stå inne i boxen.

Sen cyklade vi hem till lägenheten för en lång lunch och en dusch. Jag tror vi duschade i snitt 3 gånger om dagen.

Plus att fläkten fick följa med runtom i lägenheten. Vid matbordet, framför tv:n och självklart vid sidan om sängen men det var näst intill omöjligt att sova för den kvävande, fuktiga värmen. Vid femtiden tog vi oss ner till stallet igen för att fodra och pyssla med hästarna.

Så såg alltså en helt normal arbetsdag ut på sommaren med undantag om det var travtävlingar. Under sommartid tävlade man bara på kvällen och det första loppet brukade starta runt 21.

Jag tog hand om 6 stycken hästar som blev mina små "bebisar". Det var underbart att få deras tillit och se resultatet av det man gjorde. En svensk tjej är så mycket lugnare och snällare och på vissa hästar märkte man skillnaden.Tillsammans med dom åkte jag runt på olika travbanor i Italien och fick uppleva en massa nya saker.

Under den här sommaren kommer jag ihåg en lustig sak. Jag och lillasyster var ute en kväll i den lilla "byn" där vi bodde för att äta en glass. Vi sitter lugnt och stilla på en bänk, svettas och mumsar på glassen. Då dyker en polisgubbe upp och frågar om allt är ok och han presenterar sig. Han visste tydligen våra namn och var vi bodde. Vid senare tillfällen la vi märke till en polisbil som ofta snurrade förbi vår lägenhet.

Visst vi bodde i en liten "by" men att vårt uppehälle skulle väcka en sådan uppmärksamhet kändes obehagligt. Konstigt. Jag förstod liksom aldrig varför.